Hej igen alla mina vänner! 

Och vet ni vad som hände? JAG VÅGADE!! Jag fixade det faktiskt, även om det såklart var oerhört jobbigt och tog mycket energi... Mötet var i Örebro inne på Ätstörningsenheten eftersom att jag fortfarande är skriven där. Jag var så himla nervös, det började redan dagen innan med att jag hade oerhört svårt att somna och komma till ro ordentligt.. så det slutade med att jag somnade vid 03.00 på natten och skulle upp vid 08.00 för att hinna iväg till mötet. När jag väl kom dit så visade det sig att vi var 5 personer som skulle vara i samma rum och samtala om hur vi skulle lägga upp min arbetsterapi, så det tog sin lilla tid innan vi blev klara. Men det kändes så skönt efteråt att jag verkligen klarade av det!! Yes! 1-0 till mig! 😀😀

Jag fick möjlighet att prata lite med T enskilt efteråt, det kändes väldigt skönt eftersom att jag känner henne bäst! Så vi bestämde att hon skulle ta kontakt med mig om 2 veckor så att vi kunde stämma av hur det känns då. Jag gillar T som läkare, för det känns verkligen som att hon ser till mitt eget bästa och hon vill verkligen se till så att jag får det bra! Speciellt eftersom att hon vet att jag är inne i en ganska jobbig period just nu... 

Det blev iallafall bestämt med Ams och Försäkringskassan att vi ska träffas nästa vecka och börja planera hur vi ska gå vidare? Meningen är att jag ska börja arbetsträna nu 10 tim. / vecka, alltså 25% ungefär. Så hur känns det då? Jo det är med blandade känslor, jag vet att jag behöver komma ut och träna och utsätta mig för det jag tycker är jobbigast, för det är ju tyvärr så det fungerar med ångest... Men det känns väldigt nervöst också! Hur kommer det att fungera? Kommer jag verkligen att klara detta? Tänk om jag inte fixar detta?... Tankarna snurrar runt i huvudet på mig! 

Men jag försöker att ta en dag i taget och kämpa vidare! 

Nu under helgen så ska vi fortsätta att hjälpa min faster Siv att göra iordning i hennes nya lägenhet. Jag skriver snart igen ☺.