Jag är så jävla trött på att alltid vara så rädd, så bräcklig... men hur gör jag?

Jag är så trött på att vara den "tråkiga"... du vet hon som alltid stannar hemma, eller som alltid gråter... ja, iallafall inombords... 

Allting snurrar runt runt omkring mig just nu... jag har så mkt tankar och funderingar på allt och ingenting känns det som.. 

allting lutar åt ett och samma håll... åt ett beslut som bara måste fattas, hur fruktansvärt ont det än gör och hur jobbig det än är... det svåraste är att faktiskt ta det där sista steget ut över kanten... utan att klamra sig fast med naglarna... och utan att trassla in sig i tagg trådarna och ångra sig på vägen...

Jag har ju egentligen ingen aning om vad/hur jag kommer att känna, eller vänta, där ljög jag ju lite.. för jag vet ju att det förmodligen kommer att göra jävligt ont... iallafall i början innan jag kommit på fötter igen... Men samtidigt så måste det ju få göra ont, så ont!

något av det svåraste för mig kommer bli att våga stanna kvar i känslan och att acceptera den, men att ändå inte fastna i den... 

det kanske låter simpelt för många andra, men för mig som har en tendens att ta på mig alla andras känslor och reaktioner, så kommer det verkligen bli en utmaning!

Jag är så trött på att alltid hamna i sista hand.. och jag orkar inte bara sitta fint och snällt ta emot allting längre... När är det min tur liksom? När ska jag få känna mig behövd och älskad för den jag är?

Nu blev det väldigt mycket gnäll här från mig, men jag behövde nog bara få ventilera mig lite... Allt är inte bara skit och pannkaka, jag har faktiskt många bra dagar också, även om det kanske inte verkar så just nu 😜. 

Nästa vecka så är det äntligen dags att få träffa min läkare igen, vi skulle ju egentligen ha träffats redan i december, men det blev ändrat på grund av olika orsaker.. men nu ska vi ses den 18:e 😊. 

Kramizar! /Anjelicka