Nu var det väldigt länge sedan jag skrev här, det har varit så mkt annat runt omkring ett tag så har inte velat/orkat skriva... men nu känns det som att det har lugnat ner sig lite iallafall, så jag tänkte ta tillfället i akt och uppdatera er lite 🙂

Så vad händer i mitt liv just nu? Jo jag är fortfarande sjukskriven på heltid, det känns skönt att jag har min läkare T som känner mig utan och innan i princip och ser att behovet finns för sjukskrivning, även om FK nu inte vill se det så. Mitt sjukintyg går ut sista Augusti. Men vet ni vad som hänt mer? Läs vidare så ska jag berätta 😜

Jo, det har hänt en hel del här hemma nu under våren/sommaren 🙂. För det första så har jag och min kurator A träffat en biståndshandläggare inom soc för att prata om en ev. Kontakt person till mig som kan hjälpa mig att komma ut mer och hjälpa mig att bli mer "social" igen. Jag behöver ju någon som puchar mig lite så att jag kan släppa mina hjärnspöken och utmana mig själv lite mer, så förhoppningsvis så är det här en bra början iallafall så jag hoppas att jag blir beviljad! Håll gärna tummarna för mig om ni vill!? 

Så vad har hänt mer? Jo jag utmanade mig själv två gånger nu i juni månad, den första "lilla" utmaningen var när vi skulle åka till Ludvika och fira midsommar med släkten... visserligen så visste jag ju att det bara skulle vara för några timmar, men min GAD gjorde sig påmind ordentligt, vilket ledde till att jag började oroa mig redan en vecka innan med sömnsvårigheter och magproblem som följd... 

Men för att göra en lång historia något lite kortare, så hur gick det då? Pappa valde att stanna hemma med hundarna eftersom att han har sånna problem med värk i sitt ben, så det var jag och mamma som fick åka upp istället, men jag fixade att trotsa ångesten och mina hjärnspöken! Jag fixade att ta mig dit, och vet ni vad? Jag hade till och med lite trevligt trots ångesten 🙂. Här kommer en bild därifrån 🙂. 

Jag fick väldigt bra stöd, framför allt så LYSSNADE dom på mig utan att dömma, och det kändes oerhört befriande!

Nu kommer vi till den "stora" utmaningen istället. Min bror och hans familj bor nere i Jönköping, dvs. Cirka 25 mil hemifrån oss, och min brors äldste son har tagit studenten nu i juni så vi blev ditbjudna på lite "studentfest i efterskott". Problemet var/är ju bara att klara av att köra hela vägen dit, träffa en "massa" folk och sedan skulle vi också sova kvar över natten, alltså från lördag-söndag. Den här resan tog verkligen på mitt psyke och mina krafter... Även denna gången så kom herr ångest på besök och gjorde det väldigt jobbigt för mig, framför allt så oroade jag mig mest för bilresan dit och hur i h*lv*t* jag skulle klara av den? 

Gissa vad? Jag klarade av även denna utmaningen! Yes!! 1-0 till mig 🙂. 

När vi kom ner till Jönköping så var det förutom min bror och hans familj, även min brors sambos föräldrar, moster och min brors sambos syster där. Och om jag säger såhär, jag skulle ljuga om jag säger att det bara var trevligt och lätt, för det var det verkligen inte! Det var något av det jobbigaste och kämpigaste som jag gjort på mycket länge! Det som hjälpte till lite var dels att mamma varit tydlig med och berättat hur jobbigt jag tycker att det här är med nya utmaningar, och så har min brors sambos syster också panikångest så dom vet lite hur det kan se ut ibland, och det underlättade också en hel del. Men jag gick ändå på helspänn hela tiden för att visa så lite som möjligt, även om det var skit tufft, för jag skäms för mkt... konstigt kanske? Men tyvär helt sant! 😰

Men det var ändå väldigt trevligt att få träffa R med familj igen! Och även om det var riktigt tufft så var det verkligen värt det i slutändan! ♥️. 

Så nu vet jag iallafall att jag klarar av att utmana ångesten, även om det är skit tufft! När jag kom hem från Jönköping så var jag såå trött! Det tog verkligen på mina krafter! Men så stolt ändå att jag fixade det! 😀. 

Den här veckan så har jag också pratat med T angående IPS projektet som vi pratade om i Maj, så nu på fredag den 20/7 så ska jag träffa T och en handläggare inom IPS för att planera för eventuell arbetsträning igen 🙂. 

Det känns faktiskt både skrämmande, kul och spännande på en och samma gång, jag känner ju att jag verkligen behöver komma igång med nånting igen, för vill VERKLIGEN INTE bli instängd här hemma... Nej jag MÅSTE utmana ångesten! Det svåra är bara att hitta rätt balans! 

Nu ska jag ut i det fina sommar vädret, även om jag tycker det är lite väl mkt med 35 grader 😓. Men jag skriver igen när jag varit på mötet på fredag. Ta hand om er allihopa där ute! 

/Anjelicka 

P.s. Glöm inte solglasögon och solskydd! 😜