En regnig och gråmulen måndag i oktober
Hej igen alla followers!
Jag tänkte att det kanske var dags igen för en liten uppdatering från min sida 🙂. Så vad är nytt i livet? Har det hänt något? Är allt som vanligt? Bättre? Sämre än sist? Blir ni nyfikna? 🤪. Fortsätt läsa så ska jag berätta för er 😎.
Så vart var det vi slutade förra gången? Jo, jag tror att jag hann med och berätta att jag skulle få komma till en ny psykolog iallafall... känns det bekant? Jo nu kommer jag ihåg! Jag berättade ju för er att jag och min psykolog hade bokat in en
ny tid och den här gången så gick det bättre än förra gången! Det är fortfarande en stor utmaning varje gång jag ska dit och jag får verkligen kämpa för att övervinna mina hemska hjärnspöken! Men jag tror och hoppas på att det här iallafall
är ett steg i rätt riktning! Det känns iallafall som att jag och S har fått en relativt bra relation till varandra och jag känner att jag kan öppna upp mig flr henne, ja iallafall till en viss del... jag har fått med mig några riktigt användbara
tips och verktyg av henne som jag kan använda mig av i vardagen så det känns faktiskt helt okej. Ett steg i taget... ena foten framför den andra... och även om det kan kännas som små myrsteg ibland så är det ändå ett litet steg i rätt riktning
😎.
Okej, så hur går det med allting annat då? Jo jag har haft kontakt med min handläggare inom IPS Projektet igen och vi har kommit fram till att jag ska försöka börja arbetsträna inom vården, eftersom att jag är utbildad undersköterska. Det känns väll kanske
som en logisk lösning och det finns ju mycket jobb inom äldreomsorgen, visst är det så!
Men samtidigt som jag på något sätt ser fram emot att komma igång igen, så finns det såklart en liten rädsla med i det också, för jag vet ju inte så mycket än? Hur kommer det gå? Hur kommer dagarna se ut? Är det här rätt beslut? Kommer jag att klara det
här? Vad händer om jag misslyckas? Finns det några alternativ?.... Alla dom här tankarna snurrar runt runt inuti mitt huvud just nu... Och sanningen är ju faktiskt att jag inte vet hur det går? Jag har ju ingen spåkula som kan hjälpa mig att se in
i framtiden! Och på ett sätt så tror jag att det är bra också... att den där spåkulan inte finns, för hur skulle man reagera då? Vill man verkligen veta allting i förväg, eller är det bättre att vänta och se?Carpe Diem ni vet? Vad tycker ni andra?
Vi kom iallafall fram till att min handläggare skulle kolla upp lite vart nånstans det fanns möjligheter? Och sedan återkomma till mig när han vet mer. Så det är väll bara att försöka ha lite is i magen och
vänta... den som lever får se helt enkelt 😉.
Själv så har jag åkt på någon sorts influensa aktigt här hemma, så just nu ligger jag kvar i sängen fortfarande med ledvärk och ont i huvudet! Så det blir några lugna dagar här hemma nu. Missade dagens möte med psykologen, så nu är det två veckors
uppehåll innan vårat nästa möte. Men jag hoppas och tror att det kommer gå bra ändå! 🤪.
Nu måste jag vila mitt huvud lite så nu får ni hålla er till tåls till nästa gång. Jag lovar att hålla er uppdaterade 😎.
Puss och Kram till er där ute i höstrusket! 💕
/Anjelicka
